hellocountryside

När man vaknar extra tidigt på morgonen för att solens strålar lyser in genom fönstret, 
känns allt mycket jobbigare än vad det redan är.                                            
Och  när man hela dagen går omkring och inte gör någonting alls,
utan att ens dragit upp rullgardinen, så känns det mesta ganska meningslöst.
När man har druckit tre koppar te på en halvtimma och legat i sängen och tittat på två olika tv-serier,
då får det faktiskt vara nog. 
Man känner att man behöver komma ut,
och tänker att man kunde ju passa på att ta en cykeltur när solen ändå skiner.
Men när man kommer ut skiner inte solen längre, som den gjorde på morgonen.
Istället ser himlen oroväckande grå ut, som om någon lagt ett stort, askgrått papper över hela staden.
Allt blir plötsligt om möjligt ännu jobbigare än förut när man inser att man faktiskt får skylla sig själv när man aldrig drog upp rullgardinen för att se hur vädret var. 
Och man inser även att kläderna man har satt på sig är alldeles för tunna och att de vinröda strumpbyxorna man valt för att de får en sådan fin färg i solen, inte är alls lika fina som vanligt. Man undrar varför man egentligen gick ut och kommer sedan på att det var  för att man inte ville känna sig så slö.
För det är så det blir när man väntar på någon.
Allt blir segt. Som riktigt seg knäck är, man tror aldrig att den ska ta slut, men till sist gör den det ändå.
Då har man så ont i käkarna att det känns som man har tuggat i minst hundra år.
När man väntar på någon stannar allt upp, men samtidigt fortsätter det.
Ingenting är som vanligt och på så vis stannar tiden.
Men den fortsätter fast allt är jobbigt.
För man tröstar sig själv med att den man väntar på faktiskt kommer tillbaka, frågan är bara när.
När man tröstar sig med det så går tiden fortare.
Sedan vips! Så har det gått en vecka.
Vips! Så har det gått två.
Och vips! Så har det gått en hel månad.
Då känns allt hemskt. Det blir bara värre och värre för varje dag som går.
Man försöker hålla känslorna inne och tillåter sig nästan aldrig att gråta,
åtminstånde inte när man är bland folk.
Om man bara visste en månad, en vecka, ett datum eller en tid, när den man väntar på skulle komma tillbaka, 
så skulle allt kännas mycket enklare.
För det kan vara lite konstigt att längta, om man inte riktigt vet vad man längtar till.
Allt det där har man hunnit tänka medan man har låst upp cykeln,
dragit på sig vantarna som man hittat i fickan och börjat trampa med de vinröda benen.
Man trampar förbi älven, muséet, skolan och biblioteket.
Man trampar och trampar.
När man är där uppe på cykeln känns allt så mycket bättre.
Himlen får plötsligt en vacker, grå ton.
Strumbyxorna är inte längre lika fula och har precis samma färg som de vackra höstlöven.
Allt känns faktiskt bra och man bara fortsätter att trampa.
Benen går av sig själva. 
Man vet att så fort man kliver av cykeln kommer allt kännas hemskt igen,
men det gör ingenting för just nu sitter man där uppe på sadeln.
Och när man cyklar förbi biblioteket med de vinröda benen trampandes i en väldig fart, då känns det som att man bara skulle kunna fortsätta cykla,
ända tills den man väntar på kommer tillbaka.