At night when the stars light up my room I sit by myself talking to the moon
Det är något särskilt med att sova med öppet fönster trots att det är iskallt utomhus.
Att ligga tillsammans med sina älskade små.
Att hela tiden lyssna efter om Jonathan snarkar, bara för att inse att han gör det och få knuffa på honom så att han slutar.
Att dra på sig pyjamas redan klockan halv sju för att man är så trött och slut.
Att gå upp tidigt och ge sig ut i -26 och förfrysa fingrar, tår och ansikte.
Att, bara för några sekunder, släppa kontrollen och bara rasa ner för backen och skita fullständigt i om man trillar eller inte. För vad spelar det för roll? Egentligen?
Jag har haft en underbar helg trots dålig sömn och lite morgon- och kvällsångest.
Jag har umgåtts med de bästa, de som är som jag och jag har inte trillat en enda gång.
Min superdupersnygga mamma som dessutom är världens bästa!
Jag tänker sova tidigt och sova gott, utan jobbiga drömmar, tankar och ångest.
Kommentarer
Trackback