hellocountryside

Alla andra är ju så förbannat ärliga hela tiden, jag kan väl också vara det lite.

Saker är ändå slut, förstörda, så varför inte.

Jag har blivit playad av två killar. Då jag trott att det varit seriöst, att det varit på riktigt.

Efter den senare gången kan jag säga att jag den första gången hade fel. Det var inte på riktigt, aldrig. Inte ens det jag kände var det.

Den gången behöver vi inte ens gå in på.

Den här gången blev jag blev ratad, för en annan tjej. För ett ex. Jag fick lögner. Jag fick höra att "när jag träffade dig glömde jag henne totalt". Jag trodde på det. Jag trodde att vi var rätt. Och det var vi, från mitt håll sett. Han kände sig elak. Kände skuld. Man kan ju inte bli tillsammans med sitt ex bara några dagar efter att man gjort slut med sin senaste tjej. Då mår man bara dåligt. Jag gjorde en uppoffring. Jag drog en vit lögn. Sa att det var okej, jag bryr mig inte. Det är ditt liv. Allt för att han ska bli lycklig. För att jag klarar inte av att vara anledningen till att han är olycklig. För trots allt, trots all skit jag fått nu. Så älskar jag den här killen.

Mina vänner säger att jag inte borde förlåta honom. Jag borde inte klara av att göra det. Han har gjort mig illa, det ska han få sota för.

Ledsen, jag är inte sån. Skulle förlåta honom om och om igen. Jämt. Oavsett vad han gjort.

Han blir lycklig nu. Jag får klara mig. Ta en dag i taget.

Låtsas att jag inte känner som jag gör. Stänga in de känslorna. För jag har ingen rätt att känna så för honom. Han är någon annans. Men jag kan säga, att om det någon gång tar slut. (Man vet aldrig, killar i denna ålder har ju svårt att vara mogna och hålla sina förhållanden). Då kommer jag finnas där. Och så gott jag kan, försöka få honom att glömma henne.

Fånigt, omoget löfte, jag vet. Men det är så det kommer vara.

Han hatar mig nog nu. Säkert. Då är det så.

Som sagt, kände också för att skriva av mig.

Ganska nöjd ändå.