hellocountryside

Inte må så här.

Inte känna huvudvärken som trycker varje dag nu för tiden. På samma ställe. Varje dag. Jag vill inte inbilla mig att tabletter hjälper när jag vet att de inte gör det.

Jag vill inte gråta. Inte kännas vid mina tårar, känna klumpen i halsen eller ens tänka på att låta mig själv vara ledsen.

För jag vill inte.

Även om jag vet att det är okej. Även om jag vet att jag kanske behöver det, så vill jag inte.

Jag vill vara stark.

Men jag har insett att jag är inte det. Inte nu.

Helst skulle jag vilja vara stark för alla. Kunna ta all smärta och saknad så att de andra slapp. För sorgen och saknaden finns i luften här. Hela tiden är det något nytt man kommer på. Något som saknas, någonting man brukade göra ihop eller bara något som finns här när det kanske inte borde göra det.

Jag trodde att jag skulle klara det. Jag har människor runt omkring mig som står på min sida. Som finns där bara jag vill att de ska det.

Men kvällar som den här, och som alla andra på den senaste tiden, så orkar jag inte.

Jag orkar inte vara stark.

Jag tar inte hjälp - för jag kan inte. Jag är rädd att kräva för mycket. Även fast jag vet att jag får. Att det är okej. Att jag behöver det.

Jag vill vara stark.

Jag vill vara stor och klara mig själv.

Jag vill vara vuxen.

Men jag är så jävla svag.

Så jävla liten och hjälplös.