Tankar

Idag när jag gick över gräsmattan upp mot huset efter att ha hämtat posten la sig en känsla av total hopplöshet över mig. Ni vet så där tung. Så tung och jobbig att man bara vill krypa ihop och försvinna. Bara utplånas från jordens yta.
När jag stäng dörren om mig strömmade tårarna.  Jag kunde inte hindra det. Det var som att all mening med livet bara försvann. Allt blev grått, svart, mörkt.
Det är ju inte så här jag vill ha det!
Det värsta är att jag är ju medveten om att det beror på mig. Att jag BARA har mig själv att skylla. Och nu har jag förstört allt. Förstört för mig själv.
Det är ju så man vill skratta.
Fy fan vad patetiskt!
Jag vet inte vilka som läser. Bryr mig inte.
Bryr mig inte om något.
Fan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback